Från A till O med Jenny

Jag är som ni nog vet tränare till gympatjejer ca 9 h i veckan och det värsta som finns är gymnaster med hjärnspöken. Vi har en tjej hon är så otroligt duktig, hon rör sig och ser ut som en gymast. Alltså hon har allt som behövs, utom psyke. Hon är rädd för dittan och för dattan och hon säger att hon inte klara det och till sist bryter hon ihop i tårar. När de börjar betee sig så här så ger jag ganska mkt support men om det inte hjälper och de bara fortsätter så ger jag upp. Jag blir irreterad och sa faktiskt till den här tjejen att hon kommer aldrig upp till en elit trupp om hon fortsätter så här samt att det är hon som bestämmer för jag kan inte tvinga henne till något hon inte vill göra. Då blev hon ledsen, dock utan tårar den här gången, och så gjorde hon övningen. Vet inte hur andra tycker att man ska bemöta sådant här men jag har inte förståelse för att man är rädd innan det ens hänt något. Hade varit en helt annan sak om hon hade brutit armen när hon gjort övningen innan och sedan blivit rädd. Men tjejen i fråga har bara skadat sig när hon sprang fram till ett redskap för då snubblade hon över sina egna fötter. Vad tycker ni är bästa sättet att bemöta sånt här??